Begreppet klimatfinansiering används i flera olika betydelser, och inte minst i olika syften. Den vanligaste betydelsen är det ansvar industrialiserade länder har att kompensera utvecklingsländer med pengar för de skador de industrialiserade ländernas utsläpp av växthusgaser har orsakat och fortsätter att orsaka. Klimatfinansieringen ska även stötta utvecklingsländerna att utvecklas med lägre utsläpp än dagens industriländer hade.
Logiken är att de som gjort minst för att orsaka klimatförändringarna inte heller ska behöva betala notan för de negativa effekterna.
Klimatfinansiering enligt ovan är inskriven i klimatkonventionen UNFCCC, och i Köpenhamn 2009 kom länderna överens om att från och med 2020 ska de rika ländernas stöd till fattiga länder vara 100 miljarder dollar per år. En viktig aspekt i detta är att pengarna inte kan tas av det utlovade biståndet, de ska istället vara ”nya och additionella” som det står i överenskommelsen.
Hittills har Sverige och övriga industrialiserade länder inte varit i närheten av att få ihop de summor man lovat. Dessutom speglar inte beloppet 100 miljarder dollar behoven – enligt FN behövs upp till 500 miljarder dollar per år till utvecklingsländer för både anpassning till, och motverkande av, klimatförändringar.
Bilden nedan visar att Sveriges andel av den utlovade summan 100 miljarder dollar är 4,2 miljarder kronor per år, från och med 2020.
